Om Livet, Kärleken och Val

Hej igen familj, vänner och trogna blogg-följare =)
Jag har i ett halvår nu gått och tänkt på att jag vill fortsätta blogga men som ni märkt har det bara inte blivit av. Av de som brukade följa min blogg har flera frågat när jag ska börja skriva igen och jag har hela tiden svarat att "jag ska, snart". I omgångar har jag skrivit om mina sista dagar som höggravid och putsat på texten om dagen D.
Nu är jag äntligen klar med detta inlägg och välkomnar er tillbaka hit - nu till mitt liv som mamma och fru!
Känns skönt att börja blogga igen =o)

Jag hann ju aldrig skriva om sista graviditetsveckan innan Ian föddes, så jag börjar med att bjuda på de sista bilderna jag hann ta på magen. VARNING! Känsliga läsare bör kanske inte se detta ;)

Såhär blev sista uppdateringen av min växande mage.




Efter avslutad praktik på Atea hann jag vila lite och förbereda för bebisens ankomst i nästan exakt en vecka. Jag hade räknat med att få vila i två veckor innan beräknat förlossningsdatum, men Ian hade andra planer - vilket jag ändå är glad för. Jag hade ju ändå hoppats på att han skulle skynda lite på sig.
Beräknat datum då bebis skulle ha fötts var den 5 juni, men min lilla plutt valde att komma ut till oss den 1 juni.

Allt började där under den sista helgen i maj. På lördagen var mannen och jag iväg på en heldag med grillning, karaoke och dans till långt in på morgontimmarna. Ni som följt min graviditet har ju fått veta att jag mådde hur bra som helst så det var självklart för mig att jag skulle delta på denna fest.

På söndagen efter detta kände jag att jag började gå lite som en gravid kvinna. Så fort jag suttit ner och sedan skulle upp och gå så högg det till längst ner på magen och i fogarna. Denna dag var vi och besökte min mamma och hon märkte direkt att jag reste mig upp väääldigt försiktigt efter att jag suttit ner. Hon tyckte synd om mig men var givetvis glad för detta var ju ett tecken på att vi kom närmare förlossningen. Jag vågade då inte hoppas på för mycket utan tänkte att så här skulle jag väl må i en hel vecka till - om inte mer! Men det var okej för mig, något måste man väl ändå få känna om man höggravid =o)
Vi var iväg och handlade och det fanns stunder då jag reflekterade över min gång och kände att jag vaggade lite där jag strossade fram. Mamma konstaterade att "joo, du går lite annorlunda idag... men det är väl klart att du nååågot måste känna nu när det inte är så långt kvar". Japp, det var skönt att vagga lite med fötterna pekandes i en lätt utåtriktad vinkel. På måndagen gick jag runt hemma och plockade lite med kläder och fixade i köket när jag började känna som ett pirr längs med låren. Barnets huvud måste då ha sjunkit ned lite och tryckte förmodligen på någon nerv för det uppstod som en lätt bortdomnande känsla på ovansidan av låren. När jag berättade detta för Guille då han kom hem sa han "då tar vi en promenad ikväll så får vi se om det sätter igång något".

Halvvägs genom kvällspromenaden började jag känna mig lite som en gammal tant som längtar efter sin rullator. Jag upplevde att Guillermo gick jättesnabbt och att jag var väldigt långsam och tung. Jag nästan smög bakom honom sista biten hem och höll händerna knäppta under magen i ett tappert försök att lätta lite på det som tryckte isär mitt bäcken. Så var vi plötsligt hemma och jag konstaterade att promenaden nästan tagit kål på mig :) Jag tror att jag sa något i stil med "du dödade mig med den promenaden" och "jag känner mig som en gammal mormor" när jag tog mig uppför trappan till övervåningen. Här satt jag sedan i soffan resten av kvällen och parade sockor framför tv:n samtidigt som jag kände att magen blev stenhård med jämna mellanrum.
Precis som innan vågade jag inte hoppas på för mycket så jag tänkte att det bara var lite sammandragningar som snart skulle avta. Runt 9-tiden ringer mamma och undrar om hennes barnbarn kommer snart och jag berättar att något händer med jämna mellanrum och att jag nog ska börja klocka detta. Från det att vi lade på till cirka klockan 1 på natten hade jag sammandragningar var sjunde minut. Klockan 2 på natten gick jag upp för att det började sticka till så pass att jag inte kunde sova, men det var mer som ett obehag än smärta. Jag hann resa mig ur sängen och komma upp till övervåningen när jag märkte att sammandragningarna plötsligt kom var tredje minut. "Oj då!" tänkte jag men trodde samtidigt inte på att det faktiskt var något på gång. Jag var så pass inställd på att bebisen skulle dröja några dagar till så att jag till och med funderade på att jag kanske hade ätit något dåligt och därför kände lite smärta i magen. Klockan hann bli 3 när jag började känna att det nog var värkarna som hade satt igång. Det högg då till ganska rejält var tredje minut men jag tyckte ändå att jag klarade av det då jag stod lutad mot något, vaggandes från sida till sida samtidigt som jag andades duktigt som barnmorskan lärt mig.

Något efter kl 3 väckte jag min man och sa att det kanske var dags att ringa eller åka till förlossningen för jag trodde att jag hade värkar. Jag sa att jag hade värkar var tredje minut. Han svarade med "O FAN! Då åker vi och hämtar bebisen!". Jag ringde då för första gången denna natt ner till förlossningen. Eftersom jag var förstföderska så trodde de inte att jag skulle föda ännu så barnmorskan som svarade tyckte jag skulle ta lite piller och lägga mig i ett varmt bad så skulle nog värkarna avta. När jag lade på stod min man med väskorna vid dörren, klar för att åka, men barnmorskan hade övertalat mig till att ta två st Alvedon och avvakta 30 minuter på att värkarna skulle avta. Min man tyckte att vi bara skulle åka ändå, men jag tyckte att vi kunde väl testa och avvakta en halvtimma till. Så jag tar ett par Alvedon och då ökar istället värkarna i styrka och börjar komma varannan minut. Jag väntade en halvtimme och ringde igen för att förklara läget. Barnmorskan tyckte FORTFARANDE att jag borde testa med att lägga mig i badet för att "det brukar ta lång tid för en förstföderska". Eftersom jag knappt hann vila mellan värkarna - då de kom varannan minut - undrade jag hur jag skulle vet när det var dags att ringa igen eller åka in? Jag sa dessutom att jag absolut inte tänkte lägga mig i något bad för då skulle jag inte märka om vattnet gick. "Ja, ja. Du kan väl komma in då. Men du får räkna med att du kanske får åka hem igen". Jag svarade att det inte gjorde något att få åka hem igen, jag ville bara komma in för att få bekräftat ifall det var på gång iallafall.

För att göra en kort historia ännu kortare =o) ...

05:15 - Maken och jag kommer in på förlossningen. Det känns då som att värkarna kommer varje minut.


Cirka 05:40 - CTG (bälte kopplat till maskin som visar styrka på värkar, fosterrörelser och hjärtslag) visar att jag har värkar. REJÄLA värkar! Rekordet för den starkast uppmätta värken var 98!

Nånstans häremellan var det någon som kom in och skulle erbjuda mig att kliva ner i ett varmt, avslappnande bad. Hon märkte dock att jag hade fullt upp med mitt värkarbete när hon tittade på mig där jag låg och ålade mig i sängen och sög i mig lustgas och sa något om att "det kanske vi inte hinner med".

Cirka 06:00 - Barnmorska som undersöker mig utropar glatt "det är ju öppet 6-7 centimeter!", vilket jag inom mig svarar på med ett "F**K YOU!" men istället säger "Oooh vad skönt! Jag trodde att du bara skulle säga 3 centimeter". Detta var förresten samma dam som jag pratat i telefon med - hon med Alvedonen och badet. Hon konstaterar också "Silvia! Som du förstår så blir det förlossning". "No shit Sherlock!" tänker jag återigen för mig själv , men svarar lugnt och sansat och med en menande ton att "Ja, det har jag förstått!".

07:00 - Öppet 10 centimeter och dags att börja krysta. Dags för skiftbyte dessutom så Guille tar bild på sköterskan och barnmorskan som hittills varit vid vår sida och följt förlossningen.


07:35 - Ian är född.

Alldeles nykläckt - hälsar på mamma


Allt som allt kan jag berätta att jag hade en grymt bra förlossning. Det var en riktigt häftig upplevelse och de 2 timmarna och 20 minuterna kändes knappt som en timma. Den tid jag tillbringade på förlossningen och sedan på lätt-BB fick jag beröm över det jag åstadkommit - att som förstföderska ha en sådan bra, snabb förlossning och dessutom återhämta mig så bra.

En dag gammal - tittar på mamma som äter frukost på lätt-BB


Ian är nu 6 månader gammal. Om man tidigare tyckt att tiden flyger iväg så är detta inget upp emot hur fort det går när man blir mamma. Tiden rinner iväg som sand mellan fingrarna.
Det känns som att det bara för en månad sedan var första gången vi kom hem med Ian i hans lilla superman dräkt. Varje dag får jag stanna upp en stund och förundras över hur stor han har blivit och glädjas över alla hans framgångar och avklarade milstolpar. Det är otroligt hur mycket som hinner hända på bara ett halvår. Jag är överlycklig med min son och njuter till fullo av min roll som mamma.

Till nästa inlägg kommer jag berätta lite mer om vad som hänt månad för månad sedan Ian föddes.
Tills dess säger jag nu God natt och tack för att ni fortfarande vill följa min blogg ♥